I anslutning till Kristina Wicksells artikel den 10 juni i Internationalen finns en faktaruta om hens historia. Märkligt nog utelämnar hon datumet den 20 januari 2012, då Svenska Dagbladet publicerade en artikel, ”Det behövs ett nytt ord i svenskan”, av Karin Milles/Karin Salmson/MarieTomicic, som pläderade för införandet av ett det könsneutrala personliga pronomenet hen i tredje person singularis. Detta var startskottet till en intensiv debatt, både i omedelbar anslutning till artikeln och i tidningspress och bloggar.

I artikeln gav sken författarna av att införandet av hen inte bara skulle leda till att människors, särskilt barns, verklighetsuppfattning utan även att verkligheten skulle förändras. En inte ”lika stark könsindoktrinering skulle ge en bättre framtid”! Men språk är en spegling av verkligheten, d.v.s. ett sätt att beskriva verkligheten med hjälp av symboler. Man kan förändra verkligheten genom att ge en befallning (som eventuellt åtlyds), genom att avge ett löfte eller förkunna en dom. Men om man förändrar beskrivningen, d.v.s. genom att byta ut eller lägga till ord, förändras inte verkligheten. Det är inte orden som har skapat tukthusen, fängelserna och kriminalvårdsanstalterna. Beteckningarna har ändrats för att fängelsesystemet successivt har reformerats.

Det är möjligt att Wicksell inte tar upp denna artikel på grund av att hon inser att den teori som författarna förfäktar är alltför magstarkt idealistisk.  I stället förordar hon en slags lättversion.

Faktum är att svenska språket har fyra personliga pronomen i tredje person singularis, nämligen han, hon, den och det, varvid de två sistnämnda är könsneutrala. Frågan är alltså om det behövs ytterligare ett könlöst personligt pronomen i tredje person singularis. Det syftar på substantiv i neutrum, medan den syftar på substantiv, som tidigare varit maskulina eller feminina. Den har genom språkhistorien haft ett mycket brett användningsområde sedan 1500-talet. Det räcker med att läsa avsnittet om den i Svenska Akademiens Ordbok för att inse detta; den har inte bara använts som bestämd artikel, demonstrativt och determinativt pronomen utan också som personligt pronomen om djur, i nedsättande betydelse, när könet varit oväsentligt och när könet varit känt! Wicksell har naturligtvis rätt när hon påstår att majoriteten av de personliga pronomen vi använder idag är könsneutrala – fattas bara annat. Det är bara han och hon som sticker ut. Men vad menar hon med att ”bror, syster, mamma, pappa, flicka och pojke” skulle ha könsneutrala alternativ?!?

Wicksell menar att det finns tre användningsområden för hen. Det första är när könstillhörigheten är okänd. Som exempel anger hon:

– Jag var hos läkaren idag.

– Jasså, vad sa hen?

Detta exempel har valsat runt åtskilliga gånger bland hen-förspråkarna. De inser inte hur avslöjande det är. Det finns nämligen ingen anledning att anta att den person som besökt läkaren i exemplet inte har lagt märke till läkarens kön. Som sociolingvisten Peter Trudgill skriver:

”Faktiskt är det första som du uppmärksammar när du möter dem är vilket kön de tillhör. Detta är så uppenbart att vi inte ens tänker på det.  Uppdelningen av den mänskliga rasen i manligt och kvinnligt är så fundamental och tydlig att vi tar den för given. Det faktum att skillnaden är så grundläggande betyder att det knappast är förvånande att den avspeglas och indikeras i alla mänskliga språk.”

Följdfrågan i exemplet är onaturlig. Det enklaste är att upprepa ”läkaren” eller ersätta läkaren med den. Vad sade egentligen Wicksell före januari 2012 i denna talsituation? I en eventuell svarsreplik kan man dessutom vara till 99,99 procent säker på att läkaren omtalas med en könsbestämning, han eller hon (givet att läkaren inte var transsexuell och ville bli omtalad som en hen när besöket var över).

Det andra användningsområdet är när könstillhörigheten är irrelevant. På den här punkten ger Wicksell inget exempel. Men det går alldeles utmärkt att använda de två könsneutrala pronomen i tredje person singularis som redan finns i svenskan, nämligen den eller det. Man kan skriva han/hon och hon/han växelvis. I formella sammanhang kan man också skriva vederbörande, den/det gäller/angår/berör/tillkommer/vederbör, ifrågavarande, personen i fråga eller lämplig person. Man kan upprepa substantivet eller skriva om meningen så att behovet av ett pronomen i tredje person singularis bortfaller.

Wicksell ställer den retoriska frågan: ”Vi har av någon anledning lagt en väldigt stor vikt vid könstillhörigheten, men varför?” Här får man intrycket att Wicksell menar att språkbrukarna i Sverige gjort en serie medvetna val, som har gjort att könstillhörighet fått en ”väldigt stor vikt”.

De flesta språk i världen innehåller könsmarkörer av något slag. I vissa språk använder män och kvinnor sig av olika ord för samma företeelse och lär sig detta från tidig ålder; deras vokabulär skiljer sig alltså åt på bestämda punkter. Mycket vanligt är också att ord och fonem uttalas olika beroende på kön liksom att sättet att tala växlar beroende på vilket kön den andre har. Det finns språk, där man omtalar sig själv med olika pronomen i första person singularis beroende på ens kön. Det finns språk, där verbens eller adjektivens form är avhängig talarens kön. Det finns också undersökningar i fråga om västliga indoeuropeiska språk, som visar att kvinnor är mer benägna att tala ”vårdat”, eller på ett sätt som uppfattas som vårdat, och att anpassa sig till den rådande högstatusvarieteten.

Ordbildning är en huvudsakligen spontan process. Fram till 1700-talet – och fortfarande i många svenska dialekter - förekom det endast tre genus i svenskan, maskulinum, femininum och neutrum. Eftersom en tumregel säger att 30 procent av alla nuvarande svenska substantiv är neutrum (kräver ”ett”), betyder det gissningsvis att 70 procent av substantiven tidigare var maskulina eller feminina. Personligen tror jag att fördelningen dem emellan var tämligen jämn och ”rättvis”. Det vittnar dialekterna fortfarande om. ”Sol”, ”jord”, ”dörr” etcetera var feminina, medan ”måne”, himmel och ”stol” och olika redskap var maskulina. ”Människa” och ”klocka” behandlas fortfarande som feminina i rikssvenskan. Det var inte så att män och kvinnor i tidernas början satt och ackorderade om vilket genus solen resp. månen skulle ha. Det avgjorde slumpen eller eventuellt vissa mytologiska föreställningar.

Det tredje användningsområdet skulle vara när könstillhörigheten är en annan än man/kvinna.

Wicksell påstår att ”det finns en stor grupp människor som varken identifierar sig som män eller kvinnor”. Hon anger dock inte hur stor denna ”stora” grupp är. Min gissning, som ändå är generös, är att de transsexuella uppgår till högst 1 promille av Sveriges befolkning, eller i runda tal 9600 personer. Enligt min minnesbild har jag under hela mitt liv endast mött en livs levande transsexuell person i Sverige; det motsvarar antalet personer från folkgruppen nara, en etnisk minoritet på 60 000 individer i Eritrea, som jag stött på i Sverige.

Självfallet kan man inte förmena transsexuella rätten att se sig själva som könsneutrala, androgyna eller tillhörande ett tredje kön. Men varför gör hen-förespråkarna en så stor sak av ett pronomen?

I själva verket har debatten om hen avlett uppmärksamheten från de stora frågorna i svensk språkdebatt, nämligen svenskans ställning gentemot engelskan och svenskans förhållande till de nationella minoritetsspråken. Det stora hotet mot svenskans ställning är inte att det skulle saknas ett tredje könsneutralt personligt pronomen i tredje person singularis; svenskan har klarat sig alldeles utmärkt hittills utan ett sådant pronomen. Det stora hotet mot svenskan kommer i stället från engelskan, som de senaste decennierna har expanderat på svenskans bekostnad inom allt fler domäner, alltifrån den högre utbildningen, skolväsendet, reklambranschen till namngivning på offentliga projekt och evenemang.

I mars 2012 lade Patentspråksutredningen fram betänkandet ”Nationella patent på engelska?”. Betänkandet utmynnade i förslaget att nationella patentansökningar skulle kunna inges på engelska. Redan detta kommer att innebära en automatisk ökning av patentansökningar på engelska på bekostnad av svenska dylika. Endast patentkraven skulle översättas till svenska, men skulle inte ha någon rättsverkan i Sverige. Språkförsvaret – och några andra remissinstanser - kritiserade detta förslag från första början och krävde att endast patentkrav på svenska skulle vara juridiskt bindande. Trots kritiken beslöt riksdagen i år att anta regeringspropositionen. I och med att patentkrav på engelska kommer att bli juridiskt bindande i Sverige, kommer ytterligare en domän på svenska att reduceras. Inget av Sveriges grannländer har avstått från att lagstadga att patentkrav ska vara juridiskt bindande på respektive nationalspråk.

I stället för att engagera sig i denna debatt prioriterade i princip alla hen-förespråkare under samma tid diskussionen om ett tredje könsneutralt pronomen i svenska språket, som varken gör från eller till vad gäller svenskans ställning. Man vet inte om man ska skratta eller gråta.

Per-Åke Lindblom

27/7 2014

(Artikeln skickades in till Internationalen, som inte publicerade den)